Coachande förhållningssätt

Har varit på en skitbra föreläsning om Coachande förhållningssätt. Den var en del i en kurs om Kommunikation och konflikthantering som jag läser just nu. I övrigt bara bestämmer jag att resten av dagen ska bli bra, ni vet tankens kraft! ;)

Långt bortifrån kommer tankarna

Jag kan inte samla dem i fin liten hög som de flesta verkar kunna. Jag blir trött när jag koncentrerar mig på dem, men blir utmattad av att inte kunna fånga dem. För det mesta kan jag inte koppla känslorna till dem heller, de lever sitt eget liv.
Ibland undrar jag om det är nåt fel på mina? Ändå kallar jag mig en tänkare. Undrar hur det går i hop.

Communicare

Kommunikation varför är det så svårt?
Läser kurs om det just nu men i verkligheten är det jävligt svårt. Jag är aktiv i en förening som arbetar för tillgänglighet i samhället för en stor grupp människor som ofta exkluderas och glöms bort.

Jag tycker en massa saker om min egen kommunikationsförmåga, ofta att den är ganska ok. Men det jag förtränger är mina känslor om andras kommunikation, särskilt de gånger jag anser att de förmedlar sig dåligt till mig. Jag förvandlas till en lättkränkt, lättstött och till och med... jag vill inte använda ordet hämndlysten, det är väl lite att ta i. Men jag vill visa på olika sätt att jag har blivit sårad.

Jag kunde inte delta i styrelsemötet i går, det krockade med en aktivitet på skolan där sonen går. Idag har jag fått ett mail där upplägget för en kommande aktivitet med föreningen har förändrats helt. De delar som jag och min man skulle delta med är helt borttagna. Snacka om att känna sig bortvald. Ej heller meddelar de att de har tänkt om. Det är väl knappast för mycket begärt?
Jag som läser mycket om kommunikation och att jobba med sig själv är på ett teoretiskt plan medveten om att de flesta saker som jag själv upplever som ett problem är just mitt problem. Inte deras.
Vet de andra i styrelsen om att att jag känner mig förbigången? Knappast. Kommer de ihåg att jag sa att vi gärna ställer upp och hjälper till den här gången? Tydligen inte.
Men känner jag mig lämnad utanför? Javisst.

Tystnaden

Var inte rädd för tystnaden. Den är inte tom. Så enkelt är det inte. Tomheten är fylld av annat. Sådant som du inte visste att det fanns. Du kommer att höra, om du ger dig själv tillstånd att lyssna. Du kommer att lära dig något annat än det du redan vet. Om du vågar.

Om tystnaden varar tillräckligt länge, kommer du att föra allt längre och alltmer intressanta samtal med någon du knappt träffat. Dig själv.

Förra veckan var vi i skolan och påbörjade en kurs i kommunikation. Vi hade två jättebra lärare som engagerade hela klassen på ett otroligt sätt. Vi kom närmare varandra igen. Vi vågade öppna oss mer och prata om svåra saker.
Men dessa två herrar hade en liten egenhet. Nu och då tystnade de och såg ut att bara fundera. Efter en liten paus fortsatte undervisningen igen.
Och fast det inte alls var nån obehaglig stämning i rummet var det många som skruvade på sig, ni vet, lite besvärat.
Vi är ju inte vana vid att låta det bli tyst.

Jag tycker om tystnaden. Jag längtar efter den, saknar den och har ett behov av att stanna upp och känna efter och reflektera.

Det första som dyker upp

Det första som dyker upp här är bara en kortis. Jag bloggar sen tidigare på ett annat ställe men begränsas så mycket av att inte vara anonym. Så det tänker jag vara här.

Jag är tjej, mamma, gift, studerande, utvecklande tänkare, social, empatisk, medberoende, pratsam och en miljard andra saker. Och jag behöver uttrycka alla de sakerna utan att behöva väga ord på guldvåg.
Så.